2008-11-29 - Dubbelmoral och mobiltelefoner

Hm, jag har fått lite skit för att jag inte uppdaterar min essä/artikelsamling tillräckligt ofta, så jag får väl bita i det sura äpplet och hämnas genom att skriva ett alster till då. "Klart att man vill vara tillags", tänker idioten som skriver om skapade behov i en kaskad av ultimat ironi. Varför vill man vara tillags? Blir det harmoni i samhället om alla kramas? Kanske, och det låter ju trevligt det där. Men om det är något jag lärt mig i mina dagar på planeten så är att människan är vansinnigt kär i att käfta med sina artfränder. Jodå, så är det. Vi gör det oavbrutet på jobbet, mina kära kollegor och yours truly. Blandannat har vi avhandlat ämnet dubbelmoral, som enligt vissa medarbetare är dubbelt så bra. Så jag tänkte skriva om min egen dubbelmoral, fast mest om mobiltelefoner, en B-skådis och annat.

Min första mobiltelefon var en Philips Fizz. Den inhandlades någonstans i mitten av 1990-talet och var något av ett impulsköp och därmed en del av upptakten till denna website. Missförstå mig rätt, det var inget fel på telefonen alls, den funkade som den skulle, hade en löjlig antenn och var allmänt ful, men man kunde ringa upp andra telefoner och den pep glatt när någon ringde till den. Jag tror den kunde skicka SMS också, men jag är något osäker. Egentligen behövde jag ingen telefon och den slutade sina dagar i min fars ägo, som om möjligt använde den ännu mindre än jag.

Så vafan, jag köpte en pryl jag inte behövde. Irriterande som satan. När jag insåg det, några veckor efter jag köpte den, så hade jag såklart kunnat lämna tillbaka den och hävt köpet. Men det sved mer i min pristint rena själ att ha kvar den och lära mig själv en läxa för detta avsteg på vägen till nirvana. Tänk efter här nu en smula. Du suger ju upp varje ord här som en tvättsvamp, så läs noga:

Du behöver inte en mobiltelefon mer än du behöver herpes, ett hål i huvudet eller att bli överkörd av en ångvält och inte nödvändigtvis i den ordningen!

Det kan i första anblicken tyckas att jag tror att jag kan läsa dina tankar, vilket i sig kan verka en aning oroväckande. Men det är enklare än så, även om det vore intressant att kunna göra det. Jag chansar och spelar på oddset att du inte är

Personer i dessa kategorier kan möjligen behöva en mobiltelefon, men två av yrkesgrupperna använder ofta radio och den sista yrkesgruppen brukar använda personsökare. Detta innebär att om du inte är Chuck Norris så behöver du troligen inte en mobiltelefon för att hindra att världen går under genom en invasion från yttre rymden.

Och hur kom jag fram till denna briljanta slutsats? Ja du, tänk dig själv om du ägde en bar. Det är ett trevligt litet ställe med en bra bardisk i finaste polerade mahogny. Du har givetvis bord med precis rätt storlek, rätt antal stolar med lagom hård stoppning. Du är säkert en gladlynt tjockis med ett vitt förkläde som är polare med alla stamalkisar. För de gillar ju dig, ditt hak med mysbelysning och alla de trevliga drycker du säljer till dom tills de blir dyngraka, dryga och rent livsfarliga runt darttavlan.

Trevligt. Iallafall tills det kommer in ett gäng yuppies som förlorat lite cash på börsen på deras smarta investeringar i sittringar till porslinstronen som duschar en i arslet efter man gjort dådet. Finns på riktigt i Japan, var annars. Sen när du tillråga på allt inte gör deras dry martini riktigt så dry som de önskade, för riktiga män dricker ju öl eller whisky så inte fan vet du hur man gör en dry martini, ja då brakar helvettet lös såklart.

Typiskt. Vad ska man göra. Några karatefulla, skitförbannade yuppisar som säkert kan trasha hela stället, eller iallafall sätta en repa i bardisken om de anstränger sig, skränar upprört om börskurser och hur de minsann skall visa hur man blandar en dry martini.

Du ringer såklart Chuck Norris som tar hand om problemet med en underfundig replik, som får alla att fnissa lite, och ett par välplacerade sparkar i huvudet på möjligen oskyldiga krogbesökare. Problem solved.

Så Chuck Norris behöver en mobiltelefon, för vem vet vad han gör när han behövs som mest? Han kanske är i operationssalen, släcker en brand eller gör något annat viktigt. Exempelvis hänger med polarna nere på parkbänken, sitter och fiser framför datorn eller står framför spegeln och utropar "Fan vad jag är stark!", samt måttar ett par snygga sparkar i sina Action Jeans. Notera the hidden gusset. Bra skräddare han har, Chucken. Vig är han också.

Så döm av min förvåning när jag promenerar på stan på bästa sändningstid och jag omges av människor som alla bär på en mobiltelefon! Det finns tillochmed butiker som bara säljer mobiltelefoner! "Jösses" tänker jag och är för en kort stund glad för att jag bor i Sverige, ett land där vi tagit fasta på idén om jämställdhet. För den där sjukligt feta snubben jag såg på stan häromdagen, han gör nog inte många knop uppför brandstegen i full utrustning. Bra att han kan jobba med det han brinner för (skämt dedikerat till Jimmy), go Sverige!

Fast vänta nu. Det är något som är fel här. Tonårstjejjer är nog inte vidare bra på att haffa mördare och det där emo-offret som snyftade förbi skulle jag nog inte vilja ligga under kniven för om jag behöver balleförminskning av någon outgrundlig anledning. Men alla har de mobiltelefoner så de måste ju vara brandmän, poliser eller läkare. Jag kan ha fel, men dom var nog inte Chuck Norris heller.

Då plötsligt infinner sig den där jobbiga känslan, lite som att kissa på sig på vintern. Först är det skönt och varmt men sen blir det kallt, stelt och ganska tråkigt. Har alla dom här människorna gått på samma nit som jag gjorde på 1990-talet?

Oj, en våg av vertigo sköljer över dig och du måste sätta dig för att inte ramla omkull. Enligt Wikipedia kan man drabbas av yrsel av ett par olika anledningar:

"Det finns många orsaker till yrsel, däribland migrän, vax i hörselgången, hypertoni (högt blodtryck) och hypotoni (lågt blodtryck)."

Om jag hade varit betrodd på Wikipedia så hade jag lagt till "eller ren jävla dumhet". Tyst minut för det sunda (?) förnuftet.

Det visar sig att dessa människor inte bara har gått på niten, de skryter om det också. För de har även skaffat sig uppgraderingar med jämna mellanrum, med finesser mellan himmel och jord, såsom nå löjliga nyckelringsliknande snoddar kopplade till flodhästar eller annat crap, kameror, MMS, VM i ringsignaler som skulle få till och med Mahatma Ghandi att gå bärsärkargång, eller en tolk så du vet om din hund vill ut och skita när den skäller. Finns också i Japan. Jag måste åka dit.

Det är nu läge att stirra håglöst framför sig, för nu ställs man inför valet mellan att rida med i störtfloden eller vara motvalls kärring. Såklart så valde jag motvalls kärring, nån måste ju vara det. Sen tvingade chefen mig att ärva hans telefon, som jag aldrig ringde med. Sen tvingade nästa chef mig att byta upp mig till en ännu vräkigare modell, som jag inte heller ringde med. Jag är ju varken polis, brandman eller läkare. Jag är också relativt säker på att jag inte är Chuck Norris.

Men sedan hände något. En kraft bortom allt resonemang började pulsera i världen, nästan som Gaias hjärtslag. Det var vackert, rytmiskt och förföriskt. Änglarna dansade, det regnade myrra, manna och guld från himlen. Barnakörerna sjöng och alla pensionärer grät av lycka. Utomjordingarna landade och bad om ursäkt för pyramiderna i Egypten, för de var ju bara ett practical joke, ackompanjerat av fredsduvor som formationsflög med olivkvistar i näbbarna mot horisonten.

Jag pratar såklart om Steve Jobs och hans förbannade RDF, "Reality Distortion Field". Jag kunde inte, som förnuftets bastion, stå mot denna fruktansvärda kraft. Steve böjde sig framåt, tutade i luren och Jerichos murar rämnade och föll.

Jag köpte en iPhone.

Ja visst, om jag hade någon skam i kroppen hade jag nästan skämts en smula såhär i efterhand, men det fanns helt enkelt inte mycket jag kunde göra. Vilket för mig till inledningen. Dubbelmoral. Här har jag tramsat runt i ett antal paragrafer och hetsat upp dig, min kära läsare, för att sedan stå i skam med hängande huvud, skrapa generat med foten och titta på dig med hundögon.

Men skitsamma, Steve Jobs räknas inte riktigt, han är inte mänsklig. Titta på hans keynotes bara så vet ni vad jag menar. Han fyller en hel arena till taknocken med ärkenördar och Apple-fanbois. Sen piskar han upp stämningen såpass att de glömmer att han struttar runt på scenen i turtleneck och jeans, då han ju bara är "one of the guys", för att sedan vråla ut de senaste fantasiska finesserna och produkterna varpå publiken skriker och svimmar omvartannat i multipla orgasmer av Apple-glädje. Överdos av RDF, inte bra att vara så pass nära Steve, rena RDF-Tjernobyl. Vi får se om Nature publicerar min artikel om det, jag är försiktigt hoppfull.

Steve Balmer på Microsoft försökte han också när han skulle jiddra om ASP.NET eller vad det nu var, men han har inte något positivt RDF så han framstod mer som en kokainstenad lönnfet människoapa med mask i stjärten som hoppade runt likt en galning på scenen och vrålade "WOOOOO!", följt av "I LOVE THIS COMPANY! YEAH!".

Ja du. Den mannen är i en egen klass, du vet den klassen som kastar stolar på folk och ingjuter förtroende hos kunderna genom att ge intrycket av att man snortat ett kilo olagligt vitt pulver för att sedan ge sig ut på scenen och skämma ut sig. Han har nog inte riktigt alla kanyler i partykittet så att säga.

Hoppsan, jag tappade visst tråden en smula, för nu var det ju Steve Jobs det handlade om. Den andra scenstruttande galningen. När han med sin mjuka stämma avslöjar att Mac OS X minsann ska få finesser som funnits i UNIX-desktops i runt 20 år eller nått, så har publiken för länge sedan lobotomerats med Apple-yxan och istället jublar de med fradgan rinnandes från mungiporna.

Så ja, därför räknas inte mitt iPhone-inköp. Steve Jobs RDF förvrängde skallen på mig så då kan det ju helt enkelt inte vara mitt fel, eller hur? Jag gjorde bara som rösten i mitt huvud sa.

Men jag irriterar mig på att mobiltelefontillverkarna har lyckats lura planeten till den milda grad att hela marknaden skapades, nästan ur tomma intet. De skrattar åt oss, hela vägen till banken. Är vi verkligen så desperata att vi behöver stå och SMS:a till varandra när vi befinner oss en högerkrok från varandra istället för att prata? Tro mig, jag har sett det ske.

Nej världen behöver istället fler mysiga fik där människor kan träna på att vara sociala på riktigt istället, lite som lekis för vuxna. Teliabutikerna har insamlingskupor för kasserade mobiltelefoner, så gå dit och kasta din för du behöver den inte. Jag är rätt sugen på att kasta min iPhone faktiskt. Kanske rentav öppna en bar och fixa en vanlig telefon så att jag kan ringa Chuck Norris när yuppisarna kommer.